Från ett mörkt sovrum
För första gången på länge ligger jag i sängen långt innan midnatt. I vanliga fall brukar jag och Edvin komma i säng långt in på natten, men sakta har vi nu börjat få till lite bättre rutiner sedan han börjat må bättre igen. Han ligger i vaggan och sover, nedbäddad mot sin vilja. Edvin gillar inte alls att ha något på sig, filt eller täcke. Men inatt är det isande kallt, så han får inte sparka av sig täcket. Jag bäddade ned honom efter han somnat, så han låg nog där nöjd med sig själv och tänkte "Nu fick jag nog som jag ville till sist mamma!"
Det är som sagt kallt, vilket det ofta brukar vara på vintern, men inte den här vintern! Man blev ju som tagen på sängen när det helt plötsligt kom en massa snö och temperaturen föll från ljummen höst till ryssvinter! Det var -24,5 ute då vi var i huset idag. Man klär på barnen varmt men glömmer sig själv. Klassiker! Vantar? Halsduk? Mössa? Långkalsonger? Täckbyxor? Inte jag inte!
Nu ligger jag här i sängen, med pyjamasbyxor på och en fluffig, varm katt bredvid mig. Barnen sover, Andreas sitter vid datorn och surrar med folk. Diskmaskinen jobbar på övervåningen, golven är dammsugade, leksakerna undanstoppade.. Imorgon får vi se vad man hittar på. Vi fortsätter väl packa här hemma, medan Andreas först jobbar och sedan far till huset för att fortsätta med sovrummen. Det blir så fint! Om en månad kanske jag ligger i vårt nya sovrum och skriver. Vårt egna hus, där vi bestämmer och fixar med allt. Jag längtar så himla mycket!
Den där osminkade slitna-mamman-looken som jag kört med ett tag. Och mammas lilla grabb.