Fröken paranoid i farten igen?

Idag då jag flängde omkring med dammtrasan i högsta hugg, medan Ines satt och kikade på, ringde det på dörren. Tänkte att det kanske var grannen, men det var det inte. Där stod en främmande man i 30-årsåldern och tittade på mig. Han tog handen till väskan och plockade upp en papper där det stod typ. "Jag är döv och kan därför inte höra vad du säger.. Jag är fattig, men gör träskulpturer som jag säljer.." Jag tittade på honom lite nervöst och hör hur Ines leker på övervåningen. Jag börjar prata och berätta att jag tyvärr inte är intresserad, men han bara kollar på mig och pekar på sina ögon med ett leende. Jag pekar på grannhusen, han nickar och går vidare. Jag låser dörren och pustar ut.. Jag går upp och kikar vad Ines gör, men hon sitter och leker på samma ställe. 
 
Jag kollar ut genom fönstren och försöker lokalisera honom men ser honom ingenstans. Han hade kanske gått vidare till någon granne, men jag har ingen aning. Det finns uthus på gården, där det finns allt möjligt, fordon som är både grannens och våra. Jag skulle inte se han är och kollar sig omkring. Det är sommar och stöldsäsong och mitt mellannamn är fröken paranoid. Vem vet om han verkligen var ensam. Jag tror inte alls att han är döv. Kollar de/han bara läget för att se om det finns något intressant att kanske komma tillbaka till någon dag? Eller kanske nu om natten? Man känner sig ensam och otrygg.
 
Visst, han kanske var döv och fattig, men vad är sannolikheten att alla som kör med den häör grejen, knacka dörr och sälja något, är döv eller på något vis sjuk? Jag hade litat bättre på en person som skulle presenterat sig i dörren, berättat att han är en halvfattig konstnär som brinner för sitt intresse men inte får ihop så mycket pengar och undrar om man är intresserad av att se vad han säljer. Någon som kanske har en facebook-sida, eller annat att visa. Något som gör att han känns mänsklig och vanlig. Det är alltid någon släkting med obotlig sjukdom eller annat helt osannolikt som ska målas upp innan man får se vad de har.
 
Nu känns det lite obehagligt när jag tänker så här. Tänk om de kommer tillbaka nu under natten och ska plocka på sig det som de hittade av värde. Eller om de kommer imorgon då jag är själv igen. Det finns en anledning till varför jag alltid låser dörren. Är man döv, brukar man kunna läsa på läppar ganska bra, men inte han. Han pekar på örat och flinar. Kalla mig fördomsfull, men jag har världens värdefullaste tjej här inne och då riskerar jag inget. Önskar man kunde ha en klisterlapp som fungerar på samma sätt som "Ingen reklam tack" gör. Ingen dörrförsäljning här tack..
 
 

Kommentera här: